Jag har sprungit för fort. Varit rädd för vad som ska observera när jag saktar ner. När mörkret lagt sig och nätet snott stafettpinnen. Jag ville liksom vara kvar i det som var då, innan vi blev så många, yviga, mäktiga och avgörande.
Det som var det finaste kom så fort och försvann så fort och kommer inte tillbaka. Tvingade mig i andrum där rinkens motstånd var jag och kom ut med en tårta. Lyckades göra upp, tacka, skrika, dansa, gråta, riva ner, kakla upp och skriva nytt kontrakt med mitt 13-åriga jag för nu är vi coolare än då.
Men så vill jag så gärna hjälpa mig själv och hjälpa andra, visa att ens existens inte behöver matcha någon annans för att nå värde. Också stjälper något min tid och jag springer. Kanske är inte tiden för min upprättelse nu och kanske måste jag vänta tills vågen vänt och jag inte längre behöver förklara krig för att stå ut.
För att avsluta det jag alltid visualiserat som drömmen och proppa i mig att det var något som tillhörde då – blev ommöbleringen omfattande. Nu har jag soffan i badrummet, toaletten bredvid sängen och kylen i hallen, fast inom mig – och så får det stå ett tag. För visst är det vägsjälen som skriker högt och skär djupt som bidrar till förändring.
Jag har nått min sista dag som bloggare, men precis bara börjat skapa. För då, nu och framtiden vill jag bjuda dig tårta med halloncrush och päronpuré. Snälla smaka en bit och låt oss mötas så fort jag sprungit i mål.
